Äventyrsdagen

När vi vaknade upp på morgonen och satt och åt frukost med utsikt över sjön fick vi syn på några svanar som simmade runt ute i vattnet. Jossan passade på att vara ut och mata dem med brödet som blev kvar efter frukosten eftersom hon var otroligt fascinerad över att svanarna är svarta såhär på andra sidan jorden!


När vi hade packat ihop allt for vi iväg till Te puia där vi gick på en guidad tur bland kokande vattenhål, bubblande lerpölar och sprutande vattengeisrar.




I geisrarna kunde vattnet spruta så högt som 30 meter upp i luften och vattnet var kring 100 grader varmt men kyldes så snabbt i luften så ifall man skulle få vattenstänk på sig skulle det kännas kallt.


Det rann även en flod genom området i vilken vattnet är 10 grader i mitten samtidigt som vattnet i de intilligande vattenhålen som rinner ut i floden kan uppnå en temperatur på 110 grader. Det är här det enda stället i naturen där du kan fånga en fisk och koka den på samma plats.


Vi var även och kollade på en föreställning om Maorier där de visade upp välkomstritualer, typiska vapen, lekar och danser samt att de sjöng flertalet olika sånger. Det var en otroligt lyckad föreställning och vi är glada att vi betalade till det lilla extra det kostade att få uppleva även detta.



Med oss från shopen följde ett par vackra örhängen med tillhörande halsband till Josefin.

Efter lite lunch i husbilen velade vi ett tag över vad vi skulle göra härnäst. Josefin röstade på hästridning medans Anders röst föll på fallskärmshoppning. Vi bestämde oss för att först åka och kolla in fallskärmshoppningen som ligger precis intill Rotuoruas flygplats.

Väl framme bestämde sig Anders snabbt för att han tänkte genomföra hoppet och fyllde snabbt i även det extra papperet som krävdes för att få genomföra deras allra högst hopp på 15 000 ft, ca 5500 meters höjd.

Här kan det nog vara bäst för mamma (Marie) att sluta läsa och hoppa vidare till nästa blogginlägg ;).

Efter att ha suttit och kollat på instruktionsfilmen så började helt plötsligt även Jossan fundera på att hoppa. Ifall det berodde på den fina fotoboken samt dvd-filmen man kunde köpa med eller ifall det var på grund av att hon faktiskt tyckte att det såg ganska så häftigt ut låter vi vara osagt. Kanske kan det ha berott på citatet som de hade utskrivet på väggen ovanför tv:n där informationsvideon visades.

”Be brave, even if you´re not, pretend to be.
No one can tell the difference.”


Helt otroligt är det i alla fall att hon ens kunde komma på tanken eftersom hon är livrädd för höga höjder och tidigare helt har dumförklarat Anders när han velat hoppa. Men efter en stunds övertalning både från Anders samt från Pauls, killen som isåfall skulle utföra hoppet med henne, ändrade hon sig och bestämde sig för att även hon genomföra hoppet och självklart på den högsta höjden även hon eftersom hon ju inte kunde vara sämre än Anders ;). Ska man ändå våga sig på att hoppa så skiljer det sig ju inte så mycket mellan 9000, 12000 och 15000 ft.

Jossan hade nog inte riktigt förstått vad hon hade gett sig in på och var riktigt nervös och sa hela tiden på filmen som spelades in att hon inte förstod varför hon skulle göra det.

Men upp i luften bar det i alla fall av i ett otroligt liten plan målat som en haj där de hade klämt in två piloter, 2 kameramän (en till oss var), samt tre hoppare (Vi två och en tjej till) med varsin instruktör.


Det tog en bra stund att flyga upp till den höga höjden med det lilla propellerplanet och självklart blev Jossan som var den som var mest nervösa placerad vid glasdörren som gjorde att hon hade möjligheten, men vägrade, att se ner hela tiden. Men väl uppe på behörigt avstånd från marken så förlorar man ju känslan för höjden och då kunde även hon titta ner samt njuta av utsikten.

Instruktörerna var otroligt positiva och allihopa peppade de Jossan och försäkrade henne om att hon skulle älska det! Jossan hann under färden upp fråga ut dem om allt som skulle hända under färden upp, när de öppnade dörren, innan hoppet, vid hoppet och under färden ner vilket gjorde att hon lugnade ner sig betydligt. Anders var dock missnöjd med att hennes instruktör kom från Manchester i England vad nu ett fotbollslag kan ha för inverkan på ett fallskärmshopp ;).

Kring 12000 ft spände de fast oss i de fyra spännen som håller fast hopparen med instruktören och gjorde oss redo med mössor och glasögon inför det som komma skulle.

Jossan var först ut och hon är fortfarande helt fascinerad över att hon helt utan tvekan svingade ut benen utanför flygplanets dörr när hon blev tillsagd och hela tiden höll ögonen öppna i väntan på nedräkningen och det slutgiltiga hoppet rakt ut i luften. Jossan trodde helt klart att paniken skulle komma när glasdörren öppnades och kameramannen klättrade ut genom dörren och väntade hängades utanpå planet på att hon skulle hoppa men istället infann sig ett otroligt lugnt inom henne och hon förvånade sig själv genom att se fram emot hoppet!



Själva hoppet är otroligt svårt att beskriva, vinden som slår emot dig i ca 200km/h medans du faller fritt ned mot marken i över 60 sekunder. Trycket mot ansiktet var otroligt starkt och det var verkligen tur att vi hade glasögon på oss. Eftersom vi båda hade valt till att ha en kameraman med oss fick vi chansen att sträcka oss ut mot honom samt göra olika poser mot kameran vilket var otroligt svårt i den starka vinden. Jossans kameraman gjorde även så att hon och hennes instruktör började snurra och snurrade runt, runt mitt i det tomma intet vilket var otroligt häftigt.



När väl fallskärmen fälldes ut blev allt så otroligt tyst runtomkring dig och nu kunde man höra sin instruktör tala. De berättade då hur man skulle bete sig i landningen samt att de passade på att peka ut lite olika sevärdheter runtomkring i staden.


Anders fick testa på att själv styra luftballongen i vida svängar runtomkring i luften.

Väl nere så var Jossan så otroligt chockad och lycklig över att hon hade vågat genomföra något hon aldrig trodde hon skulle få uppleva att hon inte visste hur hon skulle beskriva det hon precis hade upplevt.

Anders var mer sansad men även han otroligt lycklig och fascinerad över det han nyss utfört helt utan en uns av tvekan.


Men det var som Jossan´s instruktör sa till henne på vägen upp, ”Det är ju inte så konstigt att du är nervös, du ska ju snart slänga dig ut genom en flygplansdörr på ca 5500 meters höjd!”.



Efteråt for vi in till city igen och satt på ett internetcafé och inväntade att våra filmer och fotografier från hoppen skulle bli färdiga. När de väl var levererade intog vi lite snabbmat och for sedan vidare med vår husbil mot berget Ngauruhoe vilket ska vara det berg som föreställer Domedagsklyftan i Sagan om ringen där Frodo skall kasta ner ringen.

Vi valde att övernatta på en grusplan där flertalet lastbilar hade stannat för att övernatta.

Lyckliga somnade vi båda två med vetskapen om att vi hade vågat hoppa från ett flygplan som befann sig långt ovanför molnen!