Salkantay Trek - Dag 2

Dag två och den tuffaste dagen på denna tur då det idag var dags att ta sig upp till den högsta punkten på 4600 meter över havet. En ren stigning på 700 meter där du måste stanna var 10-20:e meter för att hämta andan på grund av den syrefattiga luften.

Precis innan den riktiga stigningen började så gick vi förbi en liten man som vandrat dit från en by uppe bland bergen för att sälja lite små-saker. Eftersom det alltid är roligt att ha ett litet minne från de platser man besöker valde vi att köpa två små handgjorda tygpåsar (en liten börs och ett mobilfodral) för en billig penning.

Vandringen uppåt gick över förväntan och våra vandringsskor fortsatte att fungera lika bra som dagen innan. Josefin hade som vanligt en del skavsår på sina tår eftersom de väljer att lägga sig ovanpå varandra men det hör till när Josefin är ute och går längre sträckor.

Det är en otroligt underlig känsla när du tycker att du rör dig så långsamt upp för berget och ändå så klappar ditt hjärta så fort för att hinna syresätta hela din kropp. Men det går otroligt fort att återhämta sig och man behöver bara stanna till några sekunder innan hjärtat börjar slå i normaltakt igen, fast tyvärr går det ju lika fort åt andra hållet när man väl börjar röra på sig igen.

Vi höll ett bra mycket högre tempo än de tyska tjejerna så när vi passerade en liten lagun, som senare skulle visa sig vara den sjö som David velat att vi skulle stanna och vila vid, så vandrade vi bara glatt förbi påhejade av vår hästman, kock och kockassistent som passerade oss just då.

Väl uppe på toppen blev det självklart en del fotograferande och vi fick även chansen att se på när det lossnade snö från ett av bergen. David hade sagt åt oss att hitta ut varsin sten som vi skulle offra uppe på höjden till guden Salkantay som berget Salkantay är döpt efter. Alla offergåvor måste också innehålla koka-blad annars duger det inte som offer-gåva enligt Inkafolket.

Vi satte oss därför ner för att invänta David och de andra i gruppen eftersom vi skulle ha en offerceremoni med våra stenar samt de koka-blad vi tidgare inhandlat och ägnade tiden åt att fika det snacks vi fått tilldelat oss samt prata lite med två norska killar som vandrade samma led som oss fast med ett annat företag .

Katja, den ena tyska tjejen, kom först upp på berget och berättade då att David gått ikapp henne vid den så kallade sjön och berättat att den andra tjejen, Nina, inte mådde bra och att det därför inte skulle bli någon offer-ceremoni och att vi istället skulle fortsätta att vandra till lunch-platsen.

Salkantay Mountin

Men inte kunde vi lämna toppen utan en vacker offer-ceremoni! Så vi tog saken i egna händer och höll en egen liten ceremoni där vi offrade våra fina stenar och koka-blad till Salkantay samt moder jord, la pacha mama. Denna lilla ceremoni finns sparad på film så till sommaren är ni välkomna att komma hem till oss och beskåda denna otroligt vackra och vördnadsfulla hyllning till moder jord!

Och nästa gång ni öppnar en ny flaska vatten, tänk på att moder jord gärna vill ha några av de första dropparna som ett tack för vad hon givit till er!'

Nervägen gick nästan långsammare än vad det hade gått uppför eftersom Josefins skor hade börjat gjort ont runt hennes fotleder samt att vi kände av ömmande knän när vi skulle ta oss ner för de leriga, steniga och branta nerförsbackarna. De korta stunderna med raksträckor var riktigt, riktigt härliga.

Väl framme vid lunchplatsen var lunchen redan färdig och efter ett snabbt toa-besök i den provisoriska toaletten som de hade ställt upp bestående av ett litet tält med ett grävt hål inuti så intog vi ännu en god lunch när väl Nina och David hunnit ikapp oss.

Båda två kände vi oss oförskämt pigga och det kändes bra att den jobbigaste biten på hela turen hade gått så lätt som den ändå gjorde. Vi hade läst en hel del varnande exempel på hur jobbigt folk har haft med den höga stigningen. Josefin passade dock på att byta till sina gympaskor här för att bespara hennes fotleder från mer tryck än nödvändigt och vi kände oss därmed redo för några timmars lite enklare vandring.

Mula

Men tyvärr ropade vi hej lite för tidigt för direkt efter lunchen, precis när vi skulle påbörja nästa etapp bestående av ca 4 timmar till nerför, så började Josefin att må illa. David försökte få Josefin att spy genom att låta henne lukta på stark sprit som luktade värre än hembränt men än så länge ville magen inte riktigt ge med sig för illamåendet.

Men illamåendet skulle visa sig bli bara värre och värre och efter ca 8 plågsamma timmar och 1,4 mil senare på en otroligt lerig väg med branta nerförsbackar, minst 6 spy-attacker och mängder av pauser för att Josefin kände sig allt för snurrig att fortsätta så kom vi äntligen fram genom mörkret till vår campingplats för natten som var flyttad inomhus då de det beräknades komma en hel del regn under natten. Eller inomhus är väl lite att ta i, vi hade tak och fyra väggar med breda springor i, men vi blev i alla fall inte blöta.

Anders som som tur var mådde bra intog popcorn och så småningom middag innan det var dags att gå och lägga sig att sova för natten vid 8-tiden.

David bjöd Josefin på någon slags dryck som smakade lite som buljongtärningar i vatten som hon fick svepa ett helt glas av och som förhoppningsvis skulle göra så att hennes mage ordnade upp sig. Men tyvärr hjälpte inte det och det blev en jobbig natt med bara några få djupa sovtimmar närmare morgonkvisten.

Detta var alltså inte en av de bästa dagarna på denna resa men som Josefin själv uttryckte det på vägen, det finns ju sämre utsikter man kan ha när man är illamående och spyr!